Panosteit och tillväxtrubbningar
Agrias Breed Profile visar att vit herdehund löper en mycket högre risk att drabbas av panosteit jämfört med andra raser. Panosteit är en form av benhinneinflammation som ger typiska symtom och förändringar på röntgen. Panosteit kan vara smärtsamt men övergående. Det kan dock finnas andra tillväxtrubbningar bakom denna diagnos, därför är det viktigt att oförklarlig hälta på en ung växande hund redan på ett tidigt stadium utreds av veterinär. Tillväxtrubbningar i skelett och leder ses framförallt hos medelstora till stora hundraser. Problemen uppkommer när hunden växer som fortast vilket oftast är runt 4–6 månaders ålder. Osteokondros (OCD) är en tillväxtrubbning som kan drabba alla leder, men är vanligast i bog-, armbågs-, knä- och hasled. Två andra ledsjukdomar är fragmentering av processus coronoideus (FCP) och ununited processus anconeus (UPA) som drabbar armbågsleden. Dessa sjukdomar har en ärftlig bakgrund men de är inte medfödda. Man kan dock inte framkalla dessa sjukdomar bara genom felaktig utfodring och motion (utöver normal fysisk aktivitet) utan det krävs att hunden har genetiska anlag för att få sjukdomen.
Allergi/atopi
Det kan finnas många anledningar till att en hund får klåda; löss, skabb, loppor, bett från insekter, öron- eller analsäcksinflammation, fuktig päls efter bad etc kan vara orsaken. I hälsoenkäter och försäkringsstatistik för vit herdehund ser man att det förekommer klåda, men också atopier och andra former av allergier samt kombinationer av dessa. Hudsjukdomar och allergier är sjukdomar som kan orsaka mycket lidande och besvär för hund så väl som djurägare.
Man skall vara observant på hudproblem och andra tecken på immunsvaghet som återkommande ögon-, öron- eller magproblem. Man bör inte använd hundar i avel som lämnat allergier och vara försiktig vid kombinationer med kullsyskon till hundar som lämnat allergier och avkommor till dessa.
Atopisk dermatit hos hund är en ärftligt benägen sjukdom, som kliar. Det är den vanligaste formen av allergi hos hundar i Norden. Hundarna bildar som regel allergiantikroppar (IgE) mot ämnen i omgivningen som till exempel pollen, mögel eller kvalster. Symptomen visar sig i form av upprepade öronbesvär och klåda i tassar, ansikte, ljumskar, stjärt och på buk. Den allergiskt inflammerade huden är också mer mottaglig för infektioner med bakterier eller jästsvamp. Risken att en hund utvecklar allergier ökar kraftigt om föräldrarna är allergiska och vissa raser är dessutom mer drabbade än andra. Atopiska hundar utvecklar som regel symptom mellan 6 månaders till 3 års ålder. Symptom kan i undantagsfall starta ännu tidigare. Det händer även att sjukdomsdebuten kan dröja, om hunden inte utsatts för allergenet förrän senare i livet.
Foderallergi (intolerans) kan uppträda direkt efter avvänjningen, vid 2–4 månaders ålder men kan drabba även äldre hundar. Kräkning, diarré och/eller måttlig klåda diffust på hela kroppen och på tassarna. Hunden har ofta seborré (mjäll) och återkommande öroninflammation, även nässelfeber kan förekomma. Symptomen kan också vara de samma som vid atopi. Det är inte ovanligt att både atopi och foderintolerans förekommer samtidigt på hunden. Foderallergi är ovanligt, ca 10% av allergikerna är foderallergiker.
DM – Degenerativ Myelopati
DM är en neurologisk sjukdom som drabbar ryggmärg och kan ge upphov till neurologiska symptom, som t ex svaghet och svårighet att samordna rörelser i bakbenen samt känselbortfall. Symptomen är tilltagande men inte förknippade med smärta. Sjukdomen har en sen debut (efter åtta års ålder). De senaste åren och i takt med att utbudet av olika DNA-test som erbjuds på marknaden ökar har test för DM blivit allt vanligare. Idag utförs DNA-tester för degenerativ myelopati hos vit herdehund både i och utanför Europa.
Det bör poängteras att tillgängliga DNA-test endast ger indikation på ökad risk för sjukdomen. Inte alla genetiskt affekterade individer utvecklar kliniska symptom och det finns heller inga garantier för att hundar som DNA-testas som anlagsbärare eller normala inte utvecklar sjukdomen. En orsak till detta är sannolikt att fler gener än den som testet avser bidrar till sjukdomen. Detta faktum gör DNA-testet svårt att tillämpa i praktiskt avelsarbete i Sverige [SJVFS 2008:5] och medför en risk för att okritiskt testande leder till att avelsbasen begränsas på osäkra grunder. Testet bör därför användas med stor försiktighet, och fokus bör istället ligga på hundars kliniska status avseende DM.